Ett rum med utsikt

Lika bra

2012-01-25T08:06:00.001+01:00

Jag tänker att paus är bra. Om tiden inte räcker, om annat kommit emellan. Mest av allt är det bra saker, någon tråkig och så det sista. Vinter kallas det, och gör mig trögflytande. Mina lemmar rör sig långsamt, fötterna måste förflytta sig över knagglig is, sulorna får dåligt fäste. Allt tar tusen år i anspråk. Men det kommer snart annan luft, jag väntar den och tränar mycket på djupandningen. Om detta och annat på min väg återkommer jag.

Och idag då?

2012-01-17T08:34:00.000+01:00

Ingen lista att hålla sig till, inget manus alls. Bara vanlig verklighet med ovanligt bra status. Vi går mot ljusare tider, längtar vår och kan förhålla oss till det gråa diset på ett tillåtande sätt. Och extra stolt över mig själv är jag idag för att jag lyckades gå upp halv sju. Någon undrar om det är en bragd, någon tycker att jag är bortskämd. Jag svarar att det är så starkt gjort, att motivera mig själv fastän kroppen protesterar och vilan verkligen är behövlig. Bonusen är att ungen hann i tid till skolan.

Att jag så efter frukosten kan krypa upp i soffan och ge mig själv några minuter av stillhet, ger min dag den grundtrygghet jag behöver.

Listan som inspirerar bloggandet just nu: Ett ord.

2012-01-16T09:50:00.001+01:00

1. Var är din mobiltelefon? Bredvid.

2. Var är din andra hälft? Stockholm.

3. Ditt hår? Gult.

4. Din mamma? Klippa.

5. Din pappa? Omtänksam.

6. Det bästa du vet? Livet.

7. Din dröm i natt? Fin.

8. Din dröm/ditt mål? Livet.

9. Rummet du är i? Köket.

10. Din hobby? Träning.

11. Din skräck? Smärta.

12. Var vill du vara om sex år? Hemma.

13. Var var du i går kväll? Soffan.

14. Vad är du inte? Arg.

15. En sak du önskar dig? Sol.

16. Var växte du upp? Stockholm.

17. Det senaste du gjorde? Åt.

18. Dina kläder? Svarta.

19. Din TV? Platt.

20. Ditt husdjur? Hund.

21. Din dator? Mac.

22. Ditt humör? Fint.

23. Saknar någon? Ja.

24. Din bil? Land Rover.

25. Något du inte har på dig? Stay ups.

26. Favoritaffär? Bengtssons Ost.

27. Din sommar? Varm.

28. Älskar någon? Ja!

29. Favoritfärg? Svart.

30. När skrattade du senast? Söndags.

31. När grät du senast? Söndags.

Peppar

2012-01-03T09:57:00.000+01:00

Det är morgon nu, jag intalar mig att det är så. Ljuset är tillbaka men mitt huvud vill inte ta in. Det var en liten hund i natt, ville ut, ville ut igen och ville leka. Slutade med att jag låg i soffan med en tax på varje arm, i halvdvala.

Kan jag ändra mindset nu? Från dödstrött vilja böja sig, till den som går ändå? Något säger mig att jag ska försöka andas rätt, sträcka på mig och ta vilan sedan. Kunna vända negativt till nytt. Jag försöker så!

Är det måndag morgon?

2012-01-02T09:23:00.000+01:00

Så som jag önskade hetast. Mitt i stormens öga var jag, och lät dagarna rulla. Sandkornen jag höll i min hand rann sakta ut, och jag plockade upp nya.

Drar streck nu, över allt som är röda dagar, kulor av glas i sidenband och klibbig knäck i veckade formar. Lämnar bakom och ser nytt morgonljus. Några veckor innan jul fick jag en uppenbarelse, en nära vän blev svårt sjuk och jag var med henne. Jag var det stöd hon behövde och jag fann en ledtråd till mina egna val av vägar. Tio år, jag ger mig tio år av perspektiv och förändring. Jag har siktet inställt på att bara göra det goda, välja det jag vill och ha mitt eget välbefinnande i fokus.

Kanske någon tänkte, kanske någon undrade om det var ett nytt perspektiv. Ja, svarade jag. Det var nytt, det var insikten om att det aldrig är för sent och att om man tror att man sträckt sig till det yttersta kan man alltid nå en bit till. Den där sista sträckningen efter ytterläget...där ska jag vara, i tanke och rörelse.

Till sist kom alltså acceptansen till mig, jag trodde jag haft den tidigare men levde i en illusion. Nu är nu, på riktigt. Är mitt liv, är min insikt, är min känsla.

Den känsliga

2011-12-21T08:36:00.000+01:00

Det har varit dagar att kämpa med. Eller kanske mot. Hetsen griper mig, motvilligast låter jag budskapen skölja över mig där jag egentligen borde klarat att stänga av. Vill inte klandra, vill inte lasta men kan i ett kallt konstaterande summera ett misslyckande med att följa min egen inslagna väg.

Jag har dåligt skött mina kort när det gäller julen, jag ville ha balans men fick något annat. Nu får jag rikta om. Vi handlade igår, en ekologisk skinka, vitkål, grädde och sirap. Ungefär. Alla kommer att få bidra, den saken står fullkomligt klar. Jag skapade ramverket där på Ica, i staplarna i skafferiet finns nu det de kan behöva. De behövande julfirarna. Knäckformar köpte jag också och grönkål, massor av grönkål.

Är jag ensam i det här? Nej, jag har världens finaste man. Han handlar, bär backar med julmust, köper vin och steker köttbullar. Men stressen bär jag själv. Knappt synbar, men väger ton. Var jag ett tyg, vore det siden. Starkt att bära tyngden, men lätt att rispa ytan.

Poetry slam

2011-12-21T08:10:00.000+01:00

Låt det inte dofta hyacint, ge mig bara luften att fylla mina lungor.
Ser mina spår i snön på väg till brevlådan,
och tänker på alla de dagar när jag varit spårlös.
I gruset täckt av vitt blir mina avtryck öar av hopp.

2011-12-19T09:21:00.000+01:00

Jag slutar inte blogga, bara andas en smula mellan inläggen.

Meditera över en bild

2011-12-16T08:58:00.000+01:00

Jag får känslan av att det riktiga livet passerar förbi, medan jag sitter vid datorn. Det finns några människor jag hellre skulle sitta ansikte mot ansikte med just nu. Jag tappar greppet om dem och deras ord och om mina egna i strida strömmar. Vill ha mer, låta orden blandas och måla nya kulisser . Filtrerade pixlade bilder. Når inte hela vägen fram. Kanske är jag bara trött, kanske kräver jag för mycket...

Jag ger er en bild idag. En bild av järngrå himmel, och ett strilande regn. Träd som böjer sig lite i vinden, och allt annat som finns i min verklighet. Kaffet, tvättmaskinen som låter långt borta och hundarnas tunga andhämtning. Sladdriga byxor, en urtvättad t-shirt, varma uggs på fötterna. Med ett lugn ändå, och en stark känsla av att hålla verkligheten i min hand.

2011-12-14T10:03:00.000+01:00

Lika rosa himmel som igår, solen bryter igenom och jag vill ut. Det går verkligen att leva mitt liv, med mina mått mätt.

och det var en rosastrimmig soluppgång

2011-12-13T09:23:00.000+01:00

Jag går på känsla. Så mycket att det smärtar ibland. Har golvet fullt av glasskärvor, och vägrar skor. Det blir inte på riktigt om jag inte känner dem. Kanske jag inte borde blotta? Men vad är meningen då?

Det var knivar i min kropp, överallt gjorde det ondast. Ibland är det så. Jag tog den starkaste tabletten då, mitt i natten för kroppens skull. För vilans skull.

Jag vaknade sedan, och allt var mjukt och varmt. Kaffe och lussekatt, ett tänt ljus. Det är hela skillnaden. Mellan ljus och mörker, mellan kontroll och kramp. Och jag är tacksammast av alla. För att smärta går att bekämpa med både kärlek och kemi.

Ibland är andas för mycket

2011-12-12T18:50:00.000+01:00

Vi kokar soppa på blomkål och potatis, jag kan knappt tänka klart. Brödet till blir danskt. Och osten en möglig sak från Frankrike. Det måste bli en ändring, jag måste få kraften att genomföra en helt vanlig kväll.

Jag borde rulla ut min yogamatta, jag borde ge mig själv en present. Meditera över kravens makt på känsliga själar. Kanske blir det så, sedan efter maten...

Trycket över bröstet

2011-12-12T09:51:00.000+01:00

Känner mig egendomligt blank. Håller min verklighet i schack, låter tiden gå i takt med min egen metronom. Men jag märker att de andra går i en annan takt, rusar, springer, jagar. Orkar inte det. Orkar bara vara här och nu. Saffransbröd må dofta underbart, hyacinterna i mossa, de där ljusen.

Är jag bara trött? Vill jag bara vara unik, välja bort den väg alla andra vill? Söta Leila bakar godis varje dag, själv längtar jag ständigt efter grapefrukt. Det beska är det svåraste att älska, och det svåraste att finna.

Lördag

2011-12-10T11:13:00.000+01:00

En sån där dag, tjutande vind och sprak i kaminen. Är i en lycklig minut. Känslan av att vara omgiven av kärleken i alla dess former. I tankarna och i huden. Kaffet och stearinljusens lågor, hundarnas andetag och de snabba skyarnas rörelser. Talar samma språk, och ger mig lugnet och frenesin. Allt i samma förpackning, det kunde vara så motsägelsefullt men är som svart och vitt. Graderna på en skala och jag har min plats där.

2011-12-08T09:21:00.000+01:00

Utmaningen

2011-12-08T09:16:00.000+01:00

Är den där sorten som bloggar för andrummet numera, den som vecklat ut det mesta under åren och den som är sämst på hemligheter. Så i utmaningen att berätta fem saker om mig själv som ni inte kände till blev det svårt. Men tack iallafall fina Anna för att du gav mig detta ganska angenäma problem, nu kör jag:

- Är vanemänniska in absurdum. Måste börja dagen med PGtips-te från Java i Lund. Innan jag fann det drack jag alltid det mina föräldrar beställer fr England, som min farmor alltid drack. Ja ni fattar...vanans makt.
- Älskar händer. Det första jag detaljstuderar på en ny bekantskap, och den del av mig själv jag kollar in oftast. Med mina egna är jag bara nöjd, tycker de är intressanta med sina ärr, ådror och spruckna nagelband.
- Kan inte leva utan utsikt. I stan var det fem trappor upp genom panorama över vatten och tak. Den nya utsikten tillfredställer mitt behov av stillhet och ro.
- Har ibland känt att jag borde lägga band på min personlighet, tagga ner, dämpa. Både det yttre och inre. Men kommer alltid till insikten om att det inte går. JAG ÄR SOM JAG ÄR. Take it or leave it och försök se bortom ytan!
- Ser sambandet så tydligt mellan självkänslan och respekten för både min kropp och min själ. Jobbar mycket med min kroppshållning.

Så, nu har jag sopat fram ett par smulor ur hörnen. Slutsatsen blir att det är nyttigt att reflektera över sig själv!

Frukost: smoothie, te och avocadosmörgås

2011-12-07T07:43:00.000+01:00

Svartaste december, tända ljus i köksfönstret och långt borta i horisonten finns civilisationen. Uppe hos mig bara ett varmt lågmält mörker, vänligt mot mina ögon och tillåtande för tankeverksamheten. Och på mina fötter under bordet ligger en stor varm hundkropp, bröstkorg som höjer sig och sänker sig.

Kunde jag vara på annan plats än i nuet? Starkare kan ingenting tala till mig utan att vara gud.

Dricker te, små klunkar grönt. Och tänker på hur det är att vara människa. Har de andra tid att tänka så, kan de blunda för frågorna om existensen, sköljs de över av överflödig information? Jag valde sida, fast valet inte var fritt. Jag tog min plats och fann ett hem där i paradiset, möblerat i svulstigaste barock av tid, och i avskalad minimalism av krav.

Femte december

2011-12-05T09:04:00.000+01:00

En av de där stunderna, när allt är genomlyst av rosa ljus. Varmt milt fullt av hopp. Så ska min dag bli idag, bara vara i mitt eget vacuum tills jag själv väljer att stiga utanför.

Veckla ut

2011-12-03T18:14:00.000+01:00

Det där om självkänsla.
Känslan för sin egen person, och att vila i vetskapen om sitt eget värde.
Där är jag.

Att det blev så. Att jag fick så mycket att jag kunde växa. Att jag kunde välja bort det som kvävde.
Lyckligaste, utan attribut, med stark kärna. Ingeting perfekt, men alldeles alldeles tillräckligt.

Jag trodde inte det var min plats, trodde jag var ämnad att famla där i otillräckligt mörker. Men i processerna har jag funnit min yta att verka på.

(jag väger orden noga, de blir inte många, och kilopriset högt)

Aha

2011-12-01T08:47:00.000+01:00

Den där uppenbarelsen. När himlen klarnar och hela livet träder fram i sina sanna rätta färger. Jag fick den igår. Alltid alltid handlar det om relationerna, man kunde inte leva som eremit i sin lilla stuga. Det gick bara inte, skulle aldrig ge den näring vi behöver i form av spegling i andra själar. Och vi måste välja, det handlade om det.

Hon sa till mig, jag försöker acceptera dem som de är så att de kan acceptera mig som jag är. I de orden fann jag lösningen. Ge dem spelrum, så ska du få detsamma. Och de som inte ger det till dig måste du välja bort. Stå upp för särarten, stå upp för dig själv, stå upp för acceptansen.

(återigen acceptansen, men den är ursprungsmaterian).

Metatext

2011-11-30T16:25:00.000+01:00

Det händer ibland när jag läser mina texter att jag förfäras över hur nattsvart, allvarstyngd och svår jag målar min bild. Sådan är jag, mycket tankar men också mycket skratt, glädje och kärlek. Framförallt kärlek.

Om fonden hade en färg skulle den vara eldröd. Sådan som jag är, som blodet i mina ådror mot 100-wattslampan. Färgen som blir elden som blir värmen.

Tänk på det mina vänner, allt är inte guld som glimmar. Allt är inte sorg som är svart och svårt. Var inte rädda för allvaret, däri skördas inte de flesta offren.

Mitt riktiga liv

2011-11-30T09:15:00.001+01:00

Hör orden i mitt huvud, genom och genom skärande ljud av metall när bönorna mals till kaffet. Sensationerna pockar på uppmärksamhet, sinnena retas av explosioner. Bild, ljud, ljus, doft, stryka över sprucket läder. Hur vi missar allt om vi inte väcker vår förmåga att gå in i nuet.

Det där om medveten närvaro, jag hör de tveksamma rösterna. Hör viskningen om kejsarens nya kläder, hör lösryckta fragment, hör undanflykter. Rastlöhet rotlöshet ramverk som rämnar.

Jag benar ut. Dissikerar intrycken, låter dem ligga till betraktelse, och ser det viktiga. Inga kontraster blir starkare än de som blir liggande som solitärer. Tackar gud eller nån.

Dagarna, behöver dem mer än någonsin. De när jag inte lämnar gården mer än för skogen. JAG GÖR INGENTING. Eller förstås, jag gör saker, bakar lussekatter, äter en tallrik joghurt, pratar i telefon. Men jag gör det jag gör i min egen takt. Låter minuter bli till timmar, andas och räknar mina värdefullaste stenar utan att värdera.

Ibland är skratta bättre än tänka

2011-11-29T07:50:00.000+01:00

Efteråt var allting stökigt

2011-11-28T17:22:00.000+01:00

Och jag önskade att tusen saker följt med i stormen, ville ha dem bort. Istället har kraven ökat. Kan inte göra mig fri, kan inte röra mig fritt. Handlar inte om mig handlar om någon annan. Om oken jag borde / ville / ville inte bära, dubbla lager för att få bördan med mig.

Dessa ständiga processer, jag ville äga dem alla. Men jag kontrollerar ingen känns det som.

Kanske i morgon, ett steg mot någon sorts mål. Eller iallafall ett delmål. Vi bestämmer det bara, visst?

Ensam hemma, fredag morgon

2011-11-25T08:49:00.000+01:00

De där insikterna som kommer till en. Att man ändå lever ett gott liv, faktiskt det bästa liv man kunde fantisera om. Att de förmågor man saknade inte behöver vara större än alla de man besatt. Stilla ro i varje andetag, och förtröstan acceptans tillit. Laddade orden finns så nära, jag sträcker ut min hand och rör vid dem. Upprepar och förundras.

En vind idag, stark som driver dimman nedåt. Även det var vad jag ville. Fri sikt, fri tanke, fri tid.

Bygger noga

2011-11-24T09:50:00.000+01:00

Har den så nära mig, all den här kärleken. Mycket varmare klimat, i ord, bild, hud. Ljus i alla fönster, fladdrande lågor för frid i sinnet och jag tänker på armbandet med de fina orden. Sow love. Så små frön av kärlek. Plantera allt ditt överflöd, gödsla och återväxten måste vara tryggad.

Ibland glömmer jag vad jag har, det finns stunder när allt bleknar. Men i svagheten speglas styrkan, hand i hand går de min väg och kantlinjerna är av kärlek. Het.

Jag hade tur igår, mitt onda vek och jag åt brunch med en vän. Vi pratade om de här svåra sakerna, vår vilja att göra goda gärningar och det viktiga i att vara ärlig mot sig själv och mot dem man älskar. Återigen, på kärlekskontot top of the line. Och jag har nylackade tånaglar, bleckblå metallic.

Sendero luminoso

2011-11-23T09:30:00.000+01:00

Ljus i mörker. Andetag i tystnad. Så ska jag verka idag. Inga hastiga rörelser och allt ska falla på plats. Det finns ett så vackert ord, har fått en klang jag inte ville. Aura. Var ett ljusfenomen, ett lyckligt skimmer men blev ett varsel om smärta. Vem uppfann migrän?

Minimalism, ge mig.

2011-11-21T19:30:00.001+01:00

I tid finns allt. I tid ville jag vila. Det gick inte så.
Istället dränage, energi som läckte genom lagren av aktivitet
och jag föll för hårt.
Jag kan aldrig lära mig, kan aldrig tro att nästa schema ska fyllas i samma takt
och låta mina depåer sina. Hjälp mig någon att slippa.
Fem timmar, allt släpper i fogarna och jag vill sänka blicken. Bara vara där i ett slimmat nu.

Där någonstans

2011-11-21T09:06:00.000+01:00

Tänka text, tänka öden, tänka liv. Är där mittemellan, läst ut Franzen. Har smaken i munnen av familjen Berglund, trådar som vävdes grovt för att sluta i skiraste spets. Humor, distans, värme, närhet. Kunde jag önska mer av en vän på 650 sidor? (Läs!!!) Så väntar nästa. Amanda Svenssons "Välkommen till den här världen". Lockar och drar, men jag värjer mig lite. Behöver djupandas, skapa rum för reflektion och mäta ut avståndet till min egen värld.

Något litet av överflödsproblematik i rummet. Lyssnar på musik och glädjer mig åt att jag ser havet idag, pladdrar förstrött med mig själv om den milda hösten. Ingen kyla, ingen vind. Vinterdäck och icebugs, ingenting är mer avlägset än de företeelser som med självklar pondus avvaktar i kulissen. Advent, är det snart eller? Fylls med avsmak inför den enda återstående kartongen av jul, nej låt mig stanna där vi är just nu: halvsmälta intryck, +7 och de vanliga stearinljusens fladdrande lågor.

Villkorslös kärlek

2011-11-20T10:04:00.000+01:00

Så där vi gjorde förr. Trängde in oss i en fotoautomat i sömnigt litet förortscentrum. Väntade på remsan som låg i facket fladdrande på tork. Fnittrade hysteriskt...

Photo booth i datorn är exakt lika kul. Och man slipper förortscentrum, tunnelbaneuppgång eller annan deppmiljö.

Kvällens vacuum

2011-11-19T22:10:00.000+01:00

Medan mitt kvällste drar, jag hinner tänka för miljoner. Känslorna för i dag, uppgång och fall, med och motsols. I virvlar av liv bor jag, mitt allt snurrar fortast och huden absorberar fukten. Känsligt känsligt med varsam blick, mina ögon tolkar. Ser kontrasterna i ingenting.

2011-11-19T00:26:00.000+01:00

De där minuterna innan, var de inte värdefullast av allt?
Tiden gick jag ville inte ge mig, bara orka lite till. En minut eller två,
sitta bredvid och känna värmen.

Så var vi här, ingenmansland fast i trygghet. Allt i blodrött,
kunde inte känna mer äkta kärlek än flanellskjortans ruggade yta.
Nära nära, tunga ögonlock, andetagen tar aldrig slut
Hjärtan slutar aldrig slå, spänna huden över musklerna i kraft.

Hur kunde det vara så enkelt, människa efter midnatt?

Kvalitet

2011-11-18T09:54:00.000+01:00

Dimman tillbaka, tung grå mental yllefilt. Men jag viker undan den, vädrar ur fukten och ger mig själv tiden att bara vara. Andas lättare andas utan krav, med fokus på balans.

Det händer att insikter kommer till en. De artikulerar tydligt, och budskapet går inte att missa. Jag samlade ihop och reviderade, strök ner och reducerade. Kvar blev ett ord i guld mot svart botten. Acceptans. Mod att acceptera i en värld av krav är det svåraste av allt, men i samma stund jag accepterar lättar trycket och istället för "och guldet blev till sand" gjorde jag alkemistens resa och fick mitt guld.

Jag ger mig själv oceaner av tid nu, omätbara mängder av det dyraste vi har.

Sådär, så gick en dag

2011-11-17T19:30:00.000+01:00

Sex timmar spenderade i stan. Räkmacka, lussebulle, fem koppar kaffe. Jag är mer lik min wettex än trasan själv. Taxarna är iallafall nytrimmade och jag får strax middag. Och bloggandet idag liknar oroväckande mycket mina statusuppdateringar på facebook...

2011-11-17T09:43:00.000+01:00

Jag hör en röst på radion, den låter som en kulspruta. Vill ha mer Ternheimskt till mitt kaffe...

Svårt

2011-11-16T08:51:00.001+01:00

Fältet nedanför oss är nyplöjt nu, svart hårt och frostigt. Rutor skrapas, för maximal närvaro och jag har plockat fram mina tjockaste strumpor.

Idag tänker jag på motsättningen mellan förnekelsen och strategin att sätta på piedestal. Jag kan liksom inte sluta brottas med detta svåra. Att identiteter byggs kring kärnor och att förutsättningar i livet kan ändra massan som omger det innersta. Så komplext och ändå så lätt att välja, och hur sorglig är inte upptäckten att det jag en gång trodde var jag måste revideras.

Jag gör det inte lätt. Vill inte välja sjuka sidan, borstar upp och smetar på osynlig concealer av kapacitet, integritet och vokabulär. Funkar förvånande bra på de flesta, funkar inte alls på några få. Det är där jag står nu, i ett vakuumliknande tillstånd av empati, självutlämnande och engagemang. Idag måste jag ge allt, både till mig själv och till den som valde den andra vägen.

Under en självutvecklande kurs sade ledaren en gång några ord om hur vanligt det är att man bär sina diagnoser likt en sliten nallebjörn under armen. Förstod inte riktigt då, fattar fullt ut idag när det krockar så mycket med mitt eget bagage. Jag bär inte mina skadade nervtrådar till allmän beskådan.

Tillägg: Det här handlar inte om mitt eget tillstånd primärt, det handlar mest om reflektioner över dem som bär sina bördor på annat vis.

Vakna

2011-11-15T09:15:00.000+01:00

Det händer ibland att mornarna blir mindre rofyllda. Det händer ibland att både man och barn plötsligt skapar sig sovmorgon och börjar annektera mitt rum av tid. Idag var en sådan morgon. På köksbänkarna äggkartonger, stekspadar, rester från omelettstekning. Tv-ljud på smärtsamt hög nivå, Vakna med The Voice. Med morgontidningen ett halvt kilo reklamblad utspridda på bordet, och jag sitter mitt i en strömfåra som bara jag noterar. Sådan är känslan där mitt i.

Vore det förra året hade uttrycket "been there, done that" slagit en. Men nu var det ju så vi sa då, om de där rutinerna som satt som cement under många långa år. Nu nöjer jag mig med att säga att jag älskar min familj gränslöst, och gärna lite på distans klockan åtta på morgonen.

Vänta förväntan

2011-11-14T20:48:00.000+01:00

De där dagarna när jag inte väntade just någonting, de dagarna kan bli de bästa ibland.

Alltid är det något med rytmen när det blir bra, jag låter tiden gå om jag har känslan för det. Låta minuter ticka, tankar vandra och hjärtat slå. Likt en avklarad patiens slutar den dagen med en mild känsla av att kärleken till hela livet på slutet är det som betyder allt. I den känslan kunde jag stanna i en evighet, i den ville jag vara jämt.

En av de bitar jag älskar mest är tystnaden. I den hörs alla stämningar så tydligt. I kaminen brinner det, och lågorna blir till bilden av lugnet. Värmen och kaffet och orden, mitt sällskap ikväll. För kanske är det så att det just i tystnaden skapas rum att uppleva den där lyckan? Jag tror det för mig, jag vet säkert att den är nödvändigheten för att jag ska se alla skiftningarna.

2011-11-14T08:52:00.000+01:00

Downton Abbey. Soffmaraton med kaffe och tax. Bättre start kan inte veckan ha. Allt annat bleknar...

Söndag 13 november

2011-11-13T13:02:00.000+01:00

Tanketrådar av tjockaste kaliber. Förkylning hela vägen in i hjärnstammen. Tung andning, bara gnäll. De andra går med hundarna för att jag ska kunna samla kraft, det går sådär. Tabletter verkar inte, smärtan borrar och filten luktar blött djur. Bortom detta har jag nyskurade golv. Trä som är varmt och sol som lyser in genom alla fönster. Kan jag mobilisera kraft att ta på mig en tjock polotröja, jeans och kängor är det med beröm godkänt. Wish me luck.

2011-11-11T19:08:00.000+01:00

Jag hade glömt att gräs kan vara så grönt.

Läser tidning, bländas av solen och försöker tänka

2011-11-11T09:17:00.000+01:00

Har fått en dag till skänks. En dag utan måsten och utan bil. Mannen tog en och ungen den andra, för att jag önskade just en sådan dag. Det ligger en vila däri, att inte komma längre än till skogen. Sådan är min verklighet. Ingen saknad som går att uppfylla, ingen längtan som kan bli för stark. Allt jag har idag är tiden och rummet helt för mig själv. I tystnaden hörs kylskåpet och ljudet av sovande hundar starkare, och tankarna blir så påtagliga att jag kan fylla mina händer med dem. Hur kunde jag veta att just detta var vad jag behövde idag?

På den lilla grusvägen utanför min gård kör två grannar förbi, på väg till sina verkligheter som nog är ganska annorlunda mina samtidigt som de är liv precis som mitt. Så lika så olika. Vi andas alla samma luft och vi har alla samma behov i botten av vår själ. Jag fascineras av det där, likheter och olikheter i en och samma uppenbarelse. Jag trampar på en lerig grusväg likt några andra, vi gör spår med våra kängor och vi tror att vi har utvecklingen i vår hand. Men tusen trådar kan inte vävas en och en, bredvid varandra måste vi försöka att inte trassla in oss. Är målet satt för högt?

Award

2011-11-10T17:54:00.001+01:00

Reflektion är alltid av godo anser jag. Det finns plats för massor i mitt liv. Men för den sakens skull kan jag inte avstå från en s.k utmaning. En award i bloggvärlden, ungefär som en liten marknadsundersökning av bloggstatusen:

När ingen ser eller hör mig försöker jag sjunga de där skalorna så rent det går. Dvs inte alls. Det låter förjävligt när jag skriksjunger. Men det funkar förvånande bra att skrämma vildsvinen i skogen med. Hundarna däremot tittar bara milt överseende på mig och vandrar vidare.

Jag går aldrig hemifrån utan en sjukt dyr och onödig märkesväska full av kvitton, hundbajspåsar, frolic (hundgodis), tandpetare, och i bästa fall innehållande även lite mer användbara saker som mobil, nycklar och plånbok. Det händer dock ofta att dessa ligger på annan plats.

Min blogg heter som den gör för att jag ville starta om på ny bloggkula när vi flyttade från storstan till gård i Skåne. Och utsikten är onekligen den bästa någonsin, uppe på åsen.

Om jag vågade var också en punkt, och jag kan faktiskt helt ärligt säga att det inte finns något som jag skulle vilja våga men inte kan iscensätta. Att erkänna att jag är lat, slösaktig och gillar mina laster? Nä det vet ju alla redan.

Om tio år däremot, det är det svåraste. Vi vet verkligen ingenting om framtiden. På det personliga planet kan jag önska mindre smärta och mera makt över min kropp. Det styr allt i den lilla världen, och det är där jag måste börja min dag även år 2021. Men med galet mycket acceptans och större tilltro till min förmåga ska det gå.

Tack fina bloggvän för att du visade ditt mod i utmärkelsen. Om jag gjort det lika öppet? Vet inte...

Tidigt torsdag morgon

2011-11-10T07:41:00.001+01:00

Jag ska se dagen som ett blankt papper

ska vandra dit där fötterna går,

ska klippa håret kort.

Ibland är självklarheten det svåraste att se,

ville ha ett mål. Men det fanns redan där,

att leva och verka i mitt eget liv.

Kanske är det inte svårare än så,

kanske kunde jag klara bara detta lilla.

Och dimman lättade

2011-11-09T09:53:00.000+01:00

när jag tänkte på mina sammanhang. Så mycket jag har, så mycket jag kan. Jag har kärleken, vännerna, utsikten, hundarna. Det många önskade har jag massor av, och jag äger min tid fullt ut.

Igår var en dag av balans, var tvungen att rikta upp. Vågskålarna, de där summorna som måste vara konstanta. Jag håller dem i mina händer och gör upp kalkyler. Livet är bra, trots allt.

The name of the game

2011-11-08T09:21:00.000+01:00

Vi pratar om sammanhangen, hon och jag. Min vän jag lärde känna i ett för mig nytt forum, min vän som har allt jag inte har men som saknar en del av mitt.

Hon behöver för sitt välbefinnande ett sammanhang att verka i, jag behöver det också. Eller vi behöver alla en plats att vara just oss själva på. Hon har hittat dit och berättar om sina syften, jag känner att det kommer att bli så bra för henne. Den resan är en ynnest att få del av. Samtidigt vill jag ju också vara där, på den där platsen där min kapacitet syns och min förmåga räcker till.

En ekvation jag inte kan lösa. En ekvation som hade sin självklara lösning före. Orkar inte ens ta tangenterna dit, alla vet att det är det onämnbara eller tror jag bara att alla vet? Själv tycker jag det syns i de fina linjerna i ansiktet och i skuggan i ögonen. Kanske inbillar jag mig. Det enda jag känner säkert är smärtan.

Men jag vill inte vara där, jag kämpar stenhårt för att synas som den jag är och levererar idag kärlek och respekt till insidan. Min egen och alla andras.

2011-11-07T16:11:00.000+01:00

Ljuspunkterna i mörkret,

de röda bären på nakna kvistar.

And the winner is...

2011-11-07T09:16:00.001+01:00

Och alltid i det verkliga livet får de riktiga känslorna segra. Jag tänker ofta på hur människor säger att tiden går så fort, helgen försvann och snart har hela hösten gått med tillägget att ingenting av det man borde har hunnits med. Nä tänker jag, för det är så livet funkar. Tiden rusar och vi försöker bromsa så gott det går, alltmedan vi med andra foten pressar gasen i botten. Dagarna passerar just då.

Det var väl så det var tänkt antar jag. Att vi skulle vilja prestera bäst i allt och endast kunna få med en bråkdel.

Saldot på mitt tidskonto är det högsta, har oceaner. Ville så gärna omsätta den tillgången, önskade mig bara lite lite frihet från oket på axlarna. Men det enda som jag kan handla med är orden, de blir min brygga mellan tid och smärta och kanske är det däri jag har min zon av rörelsefrihet.

(fattar att man blir svarslös, mina ord i en lavaström på måndag morgon)

Man måste ändå vara lite tacksam

2011-11-06T22:45:00.000+01:00

Orkar inte hålla emot, orkar inte bara vara den lyckliga. Har en kompis som låter som Sickan Carlsson gjorde, så där sprudlande hela kvällen i mitt telefonöra, själv är jag slut både i kroppen och mentalt. Det kommer krävas extrem ansträngning nu för att få den här skutan på rätt köl.

I helgen har vi haft gäster, lugna sköna som inte kräver något. Ute, mat, vin, prat. Family and friends. Allt det jag gillar, men som också dränerar. I det dubbla finns så mycket missmod, jag ville ju bara vara lycklig i min perfekta värld.

Det går några andetag, jag hinner tänka. På hur banala små saker ger djupa avtryck och hur vassa skärvor av glas rispar i fasaderna, men också på hur livet är på riktigt. Att ytan inte är det viktiga, att patinan som åren slipar fram hjälper mig att vara fast förankrad i verkligheten.

Coming up

2011-11-03T09:28:00.000+01:00

Mitt sämsta är stresshantering. Hatar att bli lamslagen av ingenting. Och sticker likt strutsen huvudet i sanden. Dricker kopp på kopp av bonnkaffe, läser tidning utan att ta in ett enda ord, skriver en lista på tre saker som ska handlas. TRE GREJER.

Jag träffade en neuromänniska en gång, hon ville ge mig en anslagstavla med plats för veckans alla aktiviteter timme för timme. Jag tackade nej. Inte för att behovet inte fanns, utan för att bilden blev så smärtsamt tydlig. Tillkortakommanden i whiteboard och magnetpluppar att flytta runt. Det går inte att förlika sig med det, min självbild är inte där. Där den borde vara.

Andningsmedvetande

2011-11-02T08:09:00.001+01:00

Hade tänkt att skriva att det börjar bli för jävla trist med dimman nu...

Det omslutande, förlåtande, tillåtande är bara njutbart i lagom doser. Jag har nått dagen då jag helst ville betrakta min värld med blå ögon mot en klar himmel. Ge mig bara en enda dag till som den igår, så ska jag inte klaga på hela november.

Annars börjar hormonnivåerna hos mina hundar normaliseras, de sover tungt i sina korgar och jag kan iallafall andas med dem. Jag ska bygga mitt eget retreat idag, ensam hemma och ensam i skogen, värma en rest till middag och lyssna på tystnaden.

Tång i november

2011-11-01T17:52:00.000+01:00

Det blev en sån där fantastisk dag, efter min måttstock. En dag då luften fyllde lungorna utan att jag behövde tänka. En dag då ljuset inte retade och ögonen fann sig. I solen kändes värmen genom kläderna och jag köpte min rökta lax i hamnen.

Min verklighet

2011-11-01T08:56:00.000+01:00

Jag lever i de oskarpa konturernas verklighet. Fast idag med mindre dimma. Spelar den där musiken ingen vill höra, jag kan inte fokusera på mer än en sak idag. Först musiken, så kaffet, sen röra på kroppen. De där timmarna, jag behöver dem för att leda igång maskineriet. Sträcka långsamt, låta tankarna vandra, musklerna ska lyda, nerverna ska koppla rätt.

I mitt fönster står papperspåsen med stickningen. Jag visste hur det skulle bli, ändå kunde jag inte låta bli efter att ha pillat på de mjuka trådarna med de förföriska färgerna. Köpte garnet, har repat upp säkert tio gånger med fingrar som inte lyder och fokus på annat. De karamelliga färgerna, luddet, ja allt känns så september. Och idag är det första november. Tiden har gått och jag ser inte nederlaget, ser bara att jag än en gång hade rätt. Min magkänsla sa nej, hjärtat sa "jo jag vill sticka, det hör till hösten". Folks, låt er inte bli carried away. För det var det som hände mig, bilden av höst är gula löv, tända ljus och sticka framför brasan. Lät jag mig bäras iväg i drömmen, och jag borde ha förstått signalen när Liten gång på gång upprepade frågan om jag verkligen tyckte det var kul med stickning.

Under den gröna Fire Exit-skylten ställer jag garnet, kan så vara att någon plockar upp och fortsätter. Stickor ingår.

Jag kanske skulle berätta att jag blir glad för kommentarer

2011-10-31T16:14:00.000+01:00

eller respons. För jag speglar min själ i din, och jag reflekterar mina tankar i dina.

I morse skrev jag om dimman, men det var en sak jag glömde. Hur tyst blir det inte i det inbäddade fuktigt grå? Jag stod ute på gården med min tekopp helt omsluten av tystnaden. Hundarnas skall försvann och jag väntade på att mitt te skulle svalna. Röken från koppen och dimman, de ingick en allians av små små vattendroppar och alla ljuden absorberades.

Jag vet att Anna uppskattar det här omslutande fuktiga, vad tycker ni andra?

Same same

2011-10-31T10:59:00.000+01:00

dimman lättar aldrig. Men jag väljer min egen taktik. Tidig promenad. Starkt kaffe efteråt och Anna Ternheim. Så lite biltur, med dimljusen på. Jag tror på det upplägget.

För övrigt är det tomt, inget att prata om, inget att gråta över. Neutralt läge.

MY WAY

2011-10-29T16:41:00.000+02:00

Koka ner till essensen

2011-10-29T16:29:00.000+02:00

Jag gick med hundarna, lyssnade på musik och tänkte att jag lyckats ge mig själv huvudrollen i mitt eget liv. Fysisk aktivitet, skapligt kreativ tankeverksamhet, och de där mest värdefulla relationerna. Och kärleken. Ju mer jag funderar desto säkrare blir jag på att jag valde livet på landet för att jag sökte den där reduktionen. Ville ju skala av, rensa bort, skära ner. Och hittade mitt bästa ställe att låta det ske på.

Sådana tankar kan bara tillåtas växa ur absolut bästa mullen. Dimma, fint regn, gula löv. Att reducera är inte att förminska, jag reducerar för att jag vill skaffa mig överblicken över känslorna. Och renodla mina mål.

Min världskarta

2011-10-28T09:28:00.000+02:00

Idag, mannen jobbar hemifrån och stjäl min gnälligaste inandningsluft. Jag går med nakna fötter på plankgolvet och bygger upp energin. För det är så jag jobbar. Bestämmer mig för att det måste gå, andas och håller kvar kraften i tanken.

Annars var det ju fruktansvärt dumt att tappa sin telefon i golvet, displayen sprack och splittret yrde. Summan av kardemumman blir att jag förhoppningsvis kan hämta en ny telefon idag och samtidigt passa på att träffa min finaste dotter. Känslan av fredag är inte överdrivet stark, men den finns där som en svagt fladdrande låga...

2011-10-27T09:13:00.000+02:00

Det raraste ljud jag vet är det belåtna smackandet från en sovande hund. Inget håller en kvar i nuet som det.

Jag ändrar förloppen

2011-10-26T20:07:00.000+02:00

Jag tänker på de där oken som en del människor så frikostigt delar med sig av. De tror att de är mina vänner men de tänker inte i andra perspektiv än egna. Bördorna som de lassar av sig och som jag handfallen bara tar emot. De som ger mig känslan av att inte vara annat än en behållare för avfall. Dessa lass startar processer som till slut gör vänskapen till en omöjlighet. Jag borde sluta med empati känner jag.

Visst är det stor sorg i det. Att inte kunna hitta balansen i givandet och tagandet, och kanske är det så att dessa båda sidor inte står att finna i samma individer? Hur jag än vänder och vrider står jag kvar. Med tvivlen. Jag borde lämna dem kvar, tänker jag. Bakom mig. Medan JAG går vidare...

Lämna mig en skatt, och jag lovar plocka upp den

2011-10-26T08:21:00.000+02:00

Det var så förlåtande då, när regnet föll och det fanns tid att gråta.

Nu ska man vara stark. Det enda som räknas.

Härdad, med skygglappar och tjockt skinn.

Knappt nåbar där bakom fasaden.

Hur kunde slutsatsen bli att livet måste levas bakom skyddsvallar?

Nåväl, jag vägrar vara där. Vill inte välja säkra vägar, vågar ta några kliv på mark som glider undan. Det värsta som kan hända är att jag faller. Hur många gånger har jag inte gjort det, hur många gånger i ärlighetens namn? Det finns risk igen, men däri finns också möjligheten som jag vill greppa. Fortsätta sökandet efter den mening som är alltings vagga. Jag låter ingenting vara.

Mission impossible

2011-10-25T21:54:00.000+02:00

Nöjer mig med att konstatera att det är svårt att ha tråkigt när har världens roligaste vänner. Jättesvårt, för att inte säga omöjligt. Men imorgon är ju en ny dag, nya möjligheter...med nya tråkigheter.

När man dealar med tristessen

2011-10-25T09:45:00.000+02:00

får man vara så otroligt konsekvent. Impulserna som försöker ta över, handlar om allt från kaka till kaffet till en tur till Köpenhamn. Vädret är soligt så Köpenhamn skulle ju...nä, jag har två höglöpande tikar hemma, kan inte slänga in dem hos grannen nu. Bort med den idén. Kaffekaka är inte ok, har slutat med socker. Kaffe är dock inte förbjudet, herregud jag måste ju leva lite ändå.

(den största hunden som löper ligger nu precis vid ytterdörren, pustar högljutt, sänder liksom ut små kvidanden...hon är inte rolig alls nu...basic instincts mumlar jag och undrar varför bara människor ska behärska sig)

Det finns en mugg också som jag är kär i, jag vet att det finns en kvar i den där lilla butiken och den skulle jag bra gärna - men nej, jag bryter här. Jag ska inte, ska ha tråkigt, inte fånga de förgängliga impulserna. Lite längst inne undrar jag ändå lite tyst vad jag ska uppnå? Målet med min maktdemonstration mot enklaste vägen...tror det enda jag vill visa är för mig själv, att jag inte kommer dö just nu av just tråkigheten.

Ljög en smula

2011-10-24T16:33:00.000+02:00

Skrev jag i går att jag har måttfullheten i blodet? Måste korrigera, måste rätta till. Jag är den som kan slösa oanade summor på ingenting och jag förvandlade nyss en clementin till närmast narkotiska höjder.

Vad betyder

2011-10-24T08:58:00.000+02:00

...tråkigt? Allt ligger i min egen tankevärld. Grå måndag morgon känns som en bra början, fastän jag längtat efter det grå. I det finns vila, i det mjuka diset finns förlåtelse och skonsam dager för ljuskänsliga ögon. Men jag har märkt att det är lite tabu det där att önska moln på himlen, de flesta människor verkar älska att ha solen rakt in på näthinnan men jag blir så oändligt trött av det ohämmade ljusflödet. Ge mig grått, ge mig mindre kontraster, ge mig nedtonat liv. Då kan jag ta paus utan dåligt samvete.

Så börjar min vecka, med absolut ingenting. Det känns rätt.

(och någon kanske invände och tänkte att en tråkig vecka borde innefatta restriktioner i bloggande, men se det tycker inte jag...i orden blir för mig reflektionen som tydligast)

Driver

2011-10-23T19:28:00.000+02:00

Jag läser om Eva Dahlgren i DN. Om hur hon ger sig själv tråkiga dagar, för att samla ihop sig. Och jag tänker att det är bra. Samtidigt läser jag i Olle Ljungström-biografin om hur han lär sig uppskatta det han har i sitt Gräfsnäs, och det slår mig att jag gör samma resa minus missbruket. Så mycket enklare, men också ett friare val. Ingen säger till mig att jag måste avstå, och i mitt inre finns inga skador av stimulantia. Jag har måttfullheten i mitt blod, tar tabletterna jag måste ibland och blandar inte. Men rastlösheten. Vad gör vi med den?

Den här veckan utnämner jag till tråkiga veckan, ska inte söka några kickar, ska inte utmana mitt liv. Inte den här veckan iallafall. Rytmen ska vara jämn, hackande kullager kommer jag att bortse ifrån. Ska låtsas att jag inte märker, ska bara flyta ovanpå likt det lilla guppande flötet. Inte kunna styra, bara förhålla mig till krusningarna på ytan. Kanske lär jag mig se lockelsen däri på riktigt. Vi får se.

Man är sällan unik

2011-10-21T09:06:00.000+02:00

när man lyssnar på Feist, alla gör det. Det gör inget. För hon är så bra. Gör min morgon lite mer värd att ta tag i, gör startsträckan lite mindre grusig.

Den vackraste morgonen blir inte förgylld av morfinbas, den blir bara luddigare. Jag önskade glasskärpan men når inte dit idag. Sänka ribban är något jag vant mig vid, men varje hack har ett motstånd i sig. Man önskade man kunde flytta uppåt, men ribban darrar så förskräckligt uppe på höjden. Så jag väljer nedåt och försöker med andningen, kaffet och så musiken...

Mäh

2011-10-20T21:40:00.001+02:00

Jag följde min känsla till klockan fyra ungefär. Sen gick det åt helvete. Bara så där, rakt ner i ett svart hål. Och jag är verkligen inte bra på att handskas med de där kasten, senast vid lunchtid minns jag att jag tänkte att jag ville hålla kvar den positiva grundtonen. I solen, i ljuset, i fokus. Ja, så tänkte jag och så höll det alltså inte. Då funkar inte meditationen, yogan trasslar in mig och promenaden tråkar ut. Hundarna kräver och oket blir för tungt.

(Så kan jag fortsätta tills jag hittar tillbaka till ljuset, dricker mitt gröna favoritte, äter en clementin.)

Det som gör mig mest ledsen är att jag inte märker när smärtan ökar, så länge jag inte vill äta de starkaste medicinerna kommer den att ta det där strupgreppet som inte går att blunda för. Fast i en fälla, med alternativ som inte är ett dugg bättre. Om jag någon gång önskade att jag hade ett annat liv var det under en millisekund i eftermiddags, om jag någon gång ville vara någon annan var det då.

I luften

2011-10-20T08:50:00.000+02:00

New York februari 2010, den bästa resan jag gjort. För att jag orkade.

Laddade en maskin tvätt, hittade ett häfte rikskuponger och en guldtia bland skjortorna.
Drack lite kaffe, och solen gick upp. Idag ska jag följa min känsla.

En bra dag

2011-10-19T19:57:00.000+02:00

Jag hade inget planerat,

jag väntade inget.

Det blev allt.

När alltet kommer till mig,
kan jag inte neka.
När alltet tränger undan smärtan
för en kort sekund,
då är liv värt så oändligt mycket mer.

Är så glad att jag har orden, de hjälper mig igenom. Bär mina bördor, delar till andra. Orden kan inte bota mig, men ordens makt är lindring. Skriver av själviska motiv, skriver för att jag måste, skriver för att ge tankarna ett skelett. Och kanske för att ge det där traumat mindre makt.

Om jag flyttar gränsen...coachar på hemmaplan

2011-10-19T07:54:00.000+02:00

Jag fattade ett klokt beslut en gång, det handlade om att gräva ner 800 meter slang i jorden och säkra värmen i vårt hus. Nu knäpper det behagligt i kopparrören och elementen levererar. Den yttersta lyxen att kunna sitta och titta ut, se vinden slita i trädkronorna och sommarens sista rosor försöka hålla kronbladen på plats.

Onsdagar går jag upp klockan sex. Ibland när jag orkar. För känslan av att kyssa mannen adjö innan han åker, och för känslan av att vakna långsamt långsamt i mörker. Tända ljus i köksfönstret, brygga te och svepa in sig i sin egen tankevärld. Jag vet att jag lever i ett privilegium, ett privilegium av både kravlöshet och restriktion. Av begränsning och utmaning bygger jag min värld. Ställer smärtan mot väggen och kilar in förhållningsätt där jag kan, i varje osynlig spricka ryms ett frö att gro. Vägrar krympa min själ, vägrar låta kraften sippra ut.

Utsikt från en yogamatta

2011-10-18T20:34:00.001+02:00

Bara vara på ett varmt golv. Inget helar så.
Flyttar in i egna tankar, trivs i mina rum av medveten närvaro
och vill aldrig byta bort stillheten.

First cut is the deepest

2011-10-18T16:56:00.000+02:00

Det strömmar regndroppar nerför mina rutor, fastän himlen mot horisonten ljusnat. Idag var första dagen i den nya tideräkningen, första dagen med regn i höst. Jag kan inte tycka något om det, bara acceptera att leran flyter upp till ytan och att mina grova sulor pressas långt ner i dyn. När de torkar och jag glömt var jag gick sist, faller leran av i långa strängar på golvet. Som pulvriseras innan jag hinner med. Vad är ett sisyfosarbete? Kanske just det. Lerans alla former är vardagsmaten vi tuggar i oss. Ingenting som rör upp.

Jag har en mjuk känsla, en tolerans för hur livet ser ut. Kan inte bli arg, kan inte gråta. Behöver inte. Känner igen den lite luddiga känslan i kanterna, och tänker att soppa passar för mitt humör. Brödet har jag redan. Och osten. Taleggio.

Brusreducering

2011-10-17T08:18:00.000+02:00

Stänger av, stänger ute. Prioriterar bort, stryker ner.

När radion i köket skaver, och kylskåpets svaga surrande retar. Då vet jag.

Jag är en person som kräver största möjliga tystnad, och mesta möjliga kärlek.

Allt är rimligt, allt går att förverkliga.

Vill ha ron, men också den godaste laxen jag vet. Från Smygehamn.

Hur dagens kompromisser ser ut vet jag inte än.

Basic

2011-10-16T17:56:00.000+02:00

Det där att fastna i beteenden. Att finna sig om och om igen göra det man inte borde. Jag har lätt för det, lätt att släppa på mina egna gränser och lätt att sätta mig själv åt sidan. Jobbar med det nästan alltid.Tänker på detta samtidigt som den bästa helgen på länge passerar.

Igår i solen, med min fina vän. Vi gick på Malmös gator, kikade i butiker, åt de där goda räkmackorna och såg den där filmen. Helt enkelt en dag att bara flyta med i, simma med strömmen och inte stöta i botten en enda gång. När vi pratar är det allvar, och mycket skratt. Allvaret är djupt, analys och reflektion och att släppa taget gång på gång. Skratten förlöser, frigör och vi skrattar åt exakt samma saker. Hur många gånger under ett liv får man möjlighet att känna så, att tillvaron är ett preparat under mikroskopets ljus och så rent, oanfrätt och glasglasklart. Som fälten i fullmånens ljus, varje grässtrå kastar skuggor av svart mitt i det starka vita. Skarpare blir det inte.

Så kom söndagen, lite tilltufsat trött, lite känsla av att någon borde lyssna på de där signalerna. De som säger ta paus, ta luft, andas på det där viset som gör att du kan bara vara där. Inga budskap som går att vifta bort. Efter de här åren vet jag ju att efter den perfekta dagen, kommer de dagar då jag måste vila. De dagarna kan också bli bra, bara jag lyssnar tillräckligt noga på instruktionerna och följer dem.

En dag som idag behöver ingen detaljerad redogörelse, blir liksom inte mycket till action. Mycket soffa, mycket skogen, mycket varm hud. Lät mig inte bli carried away i något avseende...

Tufft liv

2011-10-15T10:00:00.000+02:00

Man orkar inte alltid formulera, rapar bara upp. Stilgrepp utan godkännande. Som idag:
Lite street smart tar jag ut hundarna, medan mannen får åka till tippen, röja groventré och tvätta bil. I min värld är det ett mycket bra byte. Så ska det rulla på. Jag går på bio, han bakar pizzor. Högst jämlikt.
Efter det passet kommer vi båda att vara värda soffan med ett glas rött.

Man vill omfamna

2011-10-14T22:48:00.000+02:00

Vi satt i höstsolen, på de enda möblerna som står kvar ute. Orden föll så naturligt, om den stora rikedomen, om våra val som gjort oss till både härskare och undersåtar. Solen värmde genom kläderna och allt föll på plats. Kopparna var stora och händerna kände hettan, på faten låg brödet. Det var en av de där evighetssekunderna som jag älskar att hålla fast vid, tiden räckte till alla orden och de blev alla sagda.

Ibland gör det ont att vara lycklig, det är nog så livet ska vara. Mitt i fredagskvällen drabbas jag av den insikten, och glömmer för en stund den andra smärtan.

Stämning

2011-10-14T10:47:00.000+02:00

Det händer ibland när jag går i skogen,

att jag nästan fryser fast.

För att det är för vackert.

Insikter

2011-10-14T08:25:00.000+02:00

Dagens grymma saknad

Vissa koketterar med sina företräden, jag med mina brister. Ingenting är bättre än det andra, vi måste själva välja våra liv.

Jag har en överjordiskt vacker morgon, lyssnar på radio och hör någon recensera Ann Heberleins nya bok. Har skrivit om henne förr och funderar mycket på henne, både som person och författare. Hon vågar sticka ut hakan, blottar sin egen strupe utan att tveka och verkar drivas av en otroligt stark känsla för sitt ego. Jag är nog mest fascinerad över att en människa på det orädda sättet placerar sig själv där mitt i, redo att invänta vargflockens attack. Själv har jag bara precis läst några sidor i boken Ett gott liv.

För övrigt saknar jag fortfarande smaken för kaffe. Hur kunde det bli så här?

Brev till mig

2011-10-13T22:01:00.000+02:00

Peace in Mind,

Ville bara påminna om vad ditt namn betyder - ro i sinnet. Och ge dig ingivelsen att meditera.
Du måste oavsett hur det ser ut runt omkring dig, för när du gör det händer det saker.
Saker som du minuterna innan du lägger dig ner på mattan inte trodde var möjliga att uppnå.

Tänk på meditationen som medicin, en förbehållslös som kan intas i hur stora doser som helst!
Glöm nu inte dessa rader, kom i håg att i de mest hopplösa lägen finns lösningen nära.

/ räddaren i nöden

Jag tog instruktionen och lade mig på yogamattan, satte på min yoga nidra i iphonen och tillät mig flyta iväg. Klarare än efter de 45 minuterna blir inte min hjärna. Hela tillvaron glasklar, och även för det svarta finns acceptans. För att uttrycka det i klartext: Meditation is da shit. På riktigt.

Vägen hem

2011-10-13T15:01:00.000+02:00

Den här hösten är konstig, träden är gröna och jag kan fortsätta sitta ute. Konstig förresten, det är väl bra tänker jag. En av böckerna jag läser är Jonathan Franzens Frihet. Hittills är den bra, alla säger det och jag kan inte annat än hålla med. Vilar i en sån där amerikansk gammeldags däckstol som jag glömt namnet på, det breda armstödet har plats för min kaffekopp. Stolen är slarvigt målad och avskavd och jag har en ful fleecefilt om kroppen, som luktar hund. Tänker nog stanna därute till solen går ner.

Bara inte jag

2011-10-13T08:44:00.000+02:00

Kräv inget av mig idag, låt mig bara vara jag. Med dröjande tankar, med uppvaknade insikter. Vill inte vara mitt i, vill bara lyssna inåt idag. Betyder det att det är en dålig dag? Nä inte nödvändigt. Bara en dag för reflektion.

Inte fan vet jag...

2011-10-12T20:08:00.000+02:00

Var de lyckade människorna finns vet alla. De bor på Facebook. Där de kan berätta om alla goda middagar, alla yogapass och all kultur de konsumerar. Allt äppelmos de kokar och all svamp de plockar. Alla lövhögar de sparkar i och alla svåra uppdrag de ror iland. Jag börjar tröttna, vill ha äkta nerv och mer kött och blod. Vad tycker ni? Skulle vi inte kunna lova varandra att nästa statusuppdatering blir lite mindre välfriserad?

Jag känner mig iallafall mätt nu. Har ingen lust mer att spackla över ojämnheterna, vill känna livet som det är med både fint och fult, fransigt och jämnt i kanten.

Micro vs macro

2011-10-12T09:57:00.000+02:00

Jag har min plats där vid fönstret, min kopp, mina hundar och min utsikt. Sitter med datorn vilande på magen och fötterna uppslängda på fönsterbrädan, så långt från ergonomi man kan komma. Brukar funka en kvart ungefär. Skriva ihop några rader, höja blicken ibland och skymta kyrktornet långt bort, fälten framför och träden som skär av horisontlinjen. Havet är också där, svagt blått mot grått. Och jag önskar att alla kunde se, för det är den vackraste utsikten i världen.

I bakgrunden är partiledardebatten, radion står på och det blir mer och mer klart att politisk tillhörighet, politisk styrning, politik i dag inte ger någon som helst skillnad. Den lilla differensen mellan höger och vänster, är ingenting jämfört med skillnaden mellan att tänka efter och att inte bry sig. Att ta ansvar i varje del av sitt eget liv är det som bygger upp, både individer och kollektiv. Kanske använder jag för stora ord, kanske har jag inte täckning för dem. Men det är iallafall min strävan.

Titta på fotboll

2011-10-11T21:02:00.000+02:00

De där tankarna om varför man bloggar. Sökandet av bekräftelse? Kröna sig till drottning i sitt eget bloggland? Tycker det är så intressant att fundera på, om hur jag griper tag i tankehalmstrån och hur stråna sedan mals i tusen läsarkvarnar. Tusen läsare? Nä det har jag inte. Men det spelar ingen roll, för i utbytet sker något viktigt. Det som för mig är självklarheten i tillvaron är för någon annan helt nya speglingar av livet.

Och annars då? Sitter och klickar på grejer, bygger drömshoppinglistor som jag sedan likgiltigt suddar ut. Inget jag vill ha, suget saknas vilket är mycket bra. För annars hade jag varit en missbrukare som dövade smärta med materia. Nu vill jag inget ha, behoven är uttömda och jag lever i det som är.

Te med kanelsmak, clementiner och några nötter. Tråkigt korrekt. Men så får det vara ikväll.

Hänga kvar

2011-10-11T09:07:00.000+02:00

Sitter och väntar på samtalet från vårdcentralen. Tittar ut över åkrarna, i disig morgonsol och grått över havet. Hundarna snarkar och jag har ingen smak för kaffe. Istället dricker jag det där pissljumma vattnet som yogafröken förordar. Smakar svagt av metall, rinner långsamt ner, glas efter glas.

Idag är som igår, en icke-dag. Fastän det är där som livet är vill jag påminna mig själv om. En känsla av att allt måste vara yppersta kvalitet måste motas bort. Livet är ett glas med avsvalnat ljummet vatten, att drickas i små klunkar. Livet är att svälja och finnas kvar i olustkänslan. Vagt illamående är också ett tillstånd.

Det där samtalet som aldrig kommer...mina tankar är slut. Odefinierade. Kanske gör jag ändå ett försök med kaffe?

Miss Boring

2011-10-10T17:38:00.000+02:00

Svarta urtvättade jeans, grått linne och rutig skjorta med lite mocka på axlarna.

Den där skjortan är en sån där med lite ull i, varm men liten aning kliig. Varje gång jag tar den på mig tänker jag samma tanke och varje gång övertalar jag mig själv att ta den ändå. MEN den kliar, ju tröttare jag blir desto mer kliar den och jag tänker att den på sitt sätt blir en perfekt bild av hur livet känns ibland. Så jävla snyggt och bra utåt, men fan så skavande på insidan. Så idag, jag tacklade skjortan på nytt vis. Beställde en långärmad t-shirt i ull. Haha jag fattar inte hur jag tänker ibland. Ont skall med ont fördrivas?

För övrigt har dagen rullat på, gick i skogen, åt lunch, handlade på Willy's. Köpte muscovadosocker och funderar på vad jag ska göra av det. Och alla ingredienser till en chili con carne (äkta) som jag inte alls har lust att göra idag.

Vissa dagar

2011-10-10T10:00:00.000+02:00

är ingenting. Börjar utan katastrofer, bara smyger igång i grått väder. En mus i köket. Jaha, inte mycket att gå igång på. En hund som bajsat på mattan. Bara att plocka upp. Jag är inte ens sugen på det där kaffet som annars kickar igång mig.

Så. Jag loggar ut en stund, samlar krafter och vinner energin tillbaka.

2011-10-08T09:24:00.001+02:00

?

2011-10-07T08:59:00.000+02:00

Igår var en bra dag, en av tio. Idag är jag tillbaka på noll, sjunker som en sten mot den dyiga bottnen. Alltmedan jag trevar famlar försöker.

Det var bara det. Fredag. Vad hjälper det liksom?

1234

2011-10-06T10:14:00.000+02:00

På ett dygn tappade kastanjen alla löv, de ligger i drivor på gården. Jag kan ingenting göra mer än att acceptera. Allt som kommer i min väg, det som raserar och det som bygger upp. Samverkan för livet.

(Herregud tänker jag, hur ska man kunna kommentera det jag skriver? Man får göra som man vill, allt är ok.)

Iallafall har jag kommit till insikt om att jag klarar mig med det jag är. Inte det jag har, för det kan man alltid byta ut köpa nytt köpa mer, nej jag syftar på vad som finns innanför skalet. Det enda av utsidan som jag inte klarar mig utan är vigselringarna, när jag tittar på stenen går det pilar av kärlek direkt mellan våra hjärtan men det är en annan sak. Kärleken. Det pratar vi om en annan dag.

Insidan i fokus idag. Jag reder mig med den jag är, mitt kapital sitter i tankevärlden och förräntar sig skyhögt över alla index inom affärsvärlden. De dagar när den känslan känns starkast är jag rikast i världen, vilket inträffar kanske en dag av tio. Men att påminna sig om att den tionde dagen kommer; det är däri det tuffaste jobbet ligger.

Förklarar saker för den som undrar

2011-10-05T06:52:00.003+02:00

Jag känner mig så fullständigt trygg i det här rummet, mitt forum är ventilen som hjälper mig utjämna trycket inifrån och ut, och vise versa. Här kan jag och min integritet slåss om tecknen, obegränsat utrymme äger jag. Och i reaktionerna ser jag vikten av att avdramatisera. Det är helt enkelt inte så farligt att känna, inte så utlämnande att berätta, inte så stigmatiserande att visa sitt sanna jag.

De vanligaste tecknen vid posttraumatiskt stressyndrom är:

att återuppleva traumat i form av återkommande och påträngande minnesbilder. Det kan ske både när du är vaken och när du sover, då i form av mardrömmar.
att försöka undvika allt som på något sätt påminner om traumat. Det kan leda till att du isolerar dig från familj, vänner och arbetskamrater.
en överdriven vaksamhet. Den överdrivna vaksamheten kan göra dig onormalt lättskrämd och lättirriterad. Du kan få omotiverade vredesutbrott, koncentrationssvårigheter och problem med sömnen.
minnesförlust. Den kan vara total och är oftast begränsad till tiden precis före, under eller efter traumat.

Skönheten liksom nakenheten ligger i betraktarens öga, det hudlösa går att bära och ger näring åt kärnan i mitt väsen. Ingenting ger skuld längre, skammen över otillräckligheten, över minnet som sviker, över inskränkta förmågor. (Och Vårdguiden beskriver ganska bra på sitt allmängiltiga vis.)

Breath in breath out

2011-10-04T19:34:00.000+02:00

Vill inte vara svag, vill inte vara söndervärkt. Men verklighet och dikt är sällan samma, verklighet gör ondare och dikt är vackrare. Imorgon ska jag klippa mig, det behövs så väl. Men jag vet inte hur jag ska orka...Har en bild jag laddar med, en bild jag försöker ge mig själv. En bild av energi, kraft och medvetenhet om resursernas ändlighet. Den bilden har en mycket liten likhet med den jag laddat ner för att visa frisören. Kort pojkig klippning i en svagt orange färg. Vi får se.

Nu vill jag bara vila i allt, trycka på pausknappen och andas. Varför så svårt, varför så fruktansvärt svårt?

Tillräckligt bra

2011-10-03T10:39:00.000+02:00

Om måndagen var bilden för hur härligt livet är...jag är frisk, jag har kaffe, jag tankade bilen för 13,48/litern...Ute är det så dimmigt att jag tappar fokus, inga referenspunkter ger mig fäste i tillvaron och inga tankar känns tillräckligt relevanta att leverera. Nuet får räcka för en stund. (Här satte jag först ett utropstecken, men jag vet inte, det är något speciellt pretentiöst över just utropstecknen. Kan ofta inte riktigt acceptera det faktum att någon annan signalerar vad jag bör reagera över.)

Lite gnäll

2011-10-02T00:05:00.000+02:00

Feber. Stekhetta. Extremt dålig hårdag. Fan, ge mig vanliga höstvädret så att jag kan ligga under filten och bli frisk.

Eftersom det är så varmt har jag fått för mig att det blir dopp imorrn, vilket inte känns helt kompatibelt med hälsoläget. Men känslan av havsvatten mot kroppen vill jag bära med mig vintern igenom...och inga konsekvenser är för svåra att bära tänker jag nu ja...

För övrigt undrar jag om middagen den 2 oktober också kommer att avnjutas ute i solnedgången.

Välja vägen

2011-09-29T12:09:00.000+02:00

De snörräta linjerna var väl slut när det kom till mitt liv. Förundras över att insikterna kommer när halva ens utmätta tid redan passerat. Men det gör ingenting, jag behövde kringelikrokarna för att hitta de rätta strukturerna. Följbara för mig och ledande både bort och hem.

Ja alla förstår att det handlar om processer som tar tid, ibland hela liv i anspråk. Men det gör mig ingenting, varje dag slås jag av nya insikter om hur mina val har sett ut, hur de ser ut idag och om hur skimret från framtidens spektrum av valbara vägar lockar i horisonten.

Del 2

2011-09-28T00:39:00.000+02:00

Jag som var så lycklig. Skulle vara hela dagen.
Men fram emot kvällen blev jag förkyld. Bara så där.

Happy happy

2011-09-27T09:35:00.000+02:00

Idag ska jag bara vara lycklig, så förbaskat lycklig att jag inte kommer hinna med något annat. Bara att ta hand om hundarna, passa några grannhundar och fundera på en ny parfym. Läsa Åsa Moberg.

Och kanske kanske visar jag de där födelsedagsskorna...för Anna of Sweden, och er andra.

Åker till tippen, alltså är jag

2011-09-26T13:23:00.000+02:00

Plast, glas, metall och papper.

Tidningar för sig, absolut inga kuvert. Skruvar av metallkorkar på oljiga flaskor, viker pizzakartonger och dissikerar baginboxarna. Plastinnandömet, kartongen, och det lilla handtaget i hårdplast. Glömmer inget, lämnar inget åt slumpen, tänker och gör rätt. Torkar så av händerna med hushållspapper, tvätta på riktigt gör jag sen.

Det ger mig lite struktur att ägna mig åt vardagens logistik. Belastar så mycket jag tål, och kan så åka hem och dricka te.

Ett annat liv

2011-09-26T09:03:00.000+02:00

Jag vill inte vakna en måndag av att en sverigedemokratisk riksdagsman i radio berättar om hur viktigt det är att han driver en blogg där han diskuterar islam. Jag vill inte heller vakna av att i DN läsa en artikel av en Riktig skribent uttrycker sig nedlåtande om en bloggtjej. Hur kunde det bli så, att unga tjejer möjligen sökande sin egen kärna blev öppet mål och reducerade till en rosa rubricering? Bloggtjej? Hur ser våra ramar ut, är de inte beklämmande trånga?

Men jag då? Ingen tjej, inget proffs, inte någon. Bara är. Min stora stolthet i detta är nog det, att bara vara och försöka bryta mönstren som skaver. Jag älskar ju metaforens kraft, och idag tänker jag extra på den tavla jag som 19-åring köpte. Ramen var spänd av någon som just lärt sig hantverket, bilden ville mer och kröp ur. Jag var nitton och spikade upp den direkt på väggen i min första lägenhet. Hammarslag direkt genom bilden, men den höll för trycket. Satt där något år, tills jag sålde den vidare till en konstförening på ett försäkringsbolag.

Hade detta varit en krönika borde jag knyta ihop bildens sprängkraft med den så mycket mer begränsade sköra rotandet i offentlighet, som bloggandet innebär. Men jag avstår. Jag tänker istället på tanten från konstföreningen i knytblus och veckad kjol, som beslöt att köpa bilden. Nonfigurativ, målad på wellpapp med spikhål efter min hammare i hörnen. Hon sprängde också ramen, där i det beslutet.