På solid grund

En tisdag på Graabroedretorv i solen

Det är den fasta marken under fötterna, den stora tryggheten inuti, den starka blicken som gör mig levande. Behöver ingen namngiven plattform, ingen säkerhetslina, för jag vågar leva som jag vill.

Lika bra

Jag tänker att paus är bra. Om tiden inte räcker, om annat kommit emellan. Mest av allt är det bra saker, någon tråkig och så det sista. Vinter kallas det, och gör mig trögflytande. Mina lemmar rör sig långsamt, fötterna måste förflytta sig över knagglig is, sulorna får dåligt fäste. Allt tar tusen år i anspråk. Men det kommer snart annan luft, jag väntar den och tränar mycket på djupandningen. Om detta och annat på min väg återkommer jag.

Och idag då?

Ingen lista att hålla sig till, inget manus alls. Bara vanlig verklighet med ovanligt bra status. Vi går mot ljusare tider, längtar vår och kan förhålla oss till det gråa diset på ett tillåtande sätt. Och extra stolt över mig själv är jag idag för att jag lyckades gå upp halv sju. Någon undrar om det är en bragd, någon tycker att jag är bortskämd. Jag svarar att det är så starkt gjort, att motivera mig själv fastän kroppen protesterar och vilan verkligen är behövlig. Bonusen är att ungen hann i tid till skolan.

Att jag så efter frukosten kan krypa upp i soffan och ge mig själv några minuter av stillhet, ger min dag den grundtrygghet jag behöver.

Listan som inspirerar bloggandet just nu: Ett ord.

1. Var är din mobiltelefon? Bredvid.

2. Var är din andra hälft? Stockholm.

3. Ditt hår? Gult.

4. Din mamma? Klippa.

5. Din pappa? Omtänksam.

6. Det bästa du vet? Livet.

7. Din dröm i natt? Fin.

8. Din dröm/ditt mål? Livet.

9. Rummet du är i? Köket.

10. Din hobby? Träning.

11. Din skräck? Smärta.

12. Var vill du vara om sex år? Hemma.

13. Var var du i går kväll? Soffan.

14. Vad är du inte? Arg.

15. En sak du önskar dig? Sol.

16. Var växte du upp? Stockholm.

17. Det senaste du gjorde? Åt.

18. Dina kläder? Svarta.

19. Din TV? Platt.

20. Ditt husdjur? Hund.

21. Din dator? Mac.

22. Ditt humör? Fint.

23. Saknar någon? Ja.

24. Din bil? Land Rover.

25. Något du inte har på dig? Stay ups.

26. Favoritaffär? Bengtssons Ost.

27. Din sommar? Varm.

28. Älskar någon? Ja!

29. Favoritfärg? Svart.

30. När skrattade du senast? Söndags.

31. När grät du senast? Söndags.

Peppar

Det är morgon nu, jag intalar mig att det är så. Ljuset är tillbaka men mitt huvud vill inte ta in. Det var en liten hund i natt, ville ut, ville ut igen och ville leka. Slutade med att jag låg i soffan med en tax på varje arm, i halvdvala.

Kan jag ändra mindset nu? Från dödstrött vilja böja sig, till den som går ändå? Något säger mig att jag ska försöka andas rätt, sträcka på mig och ta vilan sedan. Kunna vända negativt till nytt. Jag försöker så!

Är det måndag morgon?

Så som jag önskade hetast. Mitt i stormens öga var jag, och lät dagarna rulla. Sandkornen jag höll i min hand rann sakta ut, och jag plockade upp nya.

Drar streck nu, över allt som är röda dagar, kulor av glas i sidenband och klibbig knäck i veckade formar. Lämnar bakom och ser nytt morgonljus. Några veckor innan jul fick jag en uppenbarelse, en nära vän blev svårt sjuk och jag var med henne. Jag var det stöd hon behövde och jag fann en ledtråd till mina egna val av vägar. Tio år, jag ger mig tio år av perspektiv och förändring. Jag har siktet inställt på att bara göra det goda, välja det jag vill och ha mitt eget välbefinnande i fokus.

Kanske någon tänkte, kanske någon undrade om det var ett nytt perspektiv. Ja, svarade jag. Det var nytt, det var insikten om att det aldrig är för sent och att om man tror att man sträckt sig till det yttersta kan man alltid nå en bit till. Den där sista sträckningen efter ytterläget...där ska jag vara, i tanke och rörelse.

Till sist kom alltså acceptansen till mig, jag trodde jag haft den tidigare men levde i en illusion. Nu är nu, på riktigt. Är mitt liv, är min insikt, är min känsla.

Den känsliga

Det har varit dagar att kämpa med. Eller kanske mot. Hetsen griper mig, motvilligast låter jag budskapen skölja över mig där jag egentligen borde klarat att stänga av. Vill inte klandra, vill inte lasta men kan i ett kallt konstaterande summera ett misslyckande med att följa min egen inslagna väg.

Jag har dåligt skött mina kort när det gäller julen, jag ville ha balans men fick något annat. Nu får jag rikta om. Vi handlade igår, en ekologisk skinka, vitkål, grädde och sirap. Ungefär. Alla kommer att få bidra, den saken står fullkomligt klar. Jag skapade ramverket där på Ica, i staplarna i skafferiet finns nu det de kan behöva. De behövande julfirarna. Knäckformar köpte jag också och grönkål, massor av grönkål.

Är jag ensam i det här? Nej, jag har världens finaste man. Han handlar, bär backar med julmust, köper vin och steker köttbullar. Men stressen bär jag själv. Knappt synbar, men väger ton. Var jag ett tyg, vore det siden. Starkt att bära tyngden, men lätt att rispa ytan.